Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Haninge kn, UTÖ KYRKA 1:1 UTÖ KYRKA

 Anlaggning - Historik

Historik
HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Utö kyrka uppfördes av gruvsten efter ritningar av Johan Fredrik Åbom (1817-1900) mellan 1848 och 1849. Den för skärgården resliga kyrkan invigdes i november 1850. Åbom var en av de mest anlitade arkitekterna under senare hälften av 1800-talet. I Stockholm har han ritat många monumentala byggnader såsom Berns salonger, Hasselbacken och Musikaliska akademin. Han är också upphovsman till ett stort antal kyrkor i Sverige och har bl a ritat Åsele kyrka 1849-50, Södra Möckleby kyrka på Öland 1950-51 och Eksjö kyrka 1887-89. I Sörmland ledde han restaureringen av Gillberga- och Torshälla kyrkor.
Utö kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.
Namnet Utö avser ursprungligen socknens huvudö och syftar på dess läge längst ut mot havet. Förutom huvudön omfattar Utö socken ett antal mindre öar och skär.
De äldsta kända fynd som tyder på bosättning på Utö härrör från yngre järnålder. Lämningen som ligger vid Skogsbyn utgörs av ett bygravfält bestående av runt femton gravar. Kanske har det funnits en bofast befolkning på Utö ända sedan dess. Fynd av slagg från Utö har gjorts i lämningar från 1100-1200-talen i Visby. Fyndet kan tyda på att brytning har skett på Utö redan under tidig medeltid. Att man bröt järnmalm på ön i början av 1600-talet vet man med säkerhet. Brytningen pågick till och med 1878. Under perioden hade Utö församling sin blomstringstid med en befolkningskulmen 1840 då 743 personer tillhörde församlingen.
Utö lydde sedan äldre tid tillsammans med Ornö, Nämndö och Runmarö under Österhaninge församling på fastlandet. 1607 bildades ett skärgårdspastorat med Ornö som moderförsamling. Redan 1619 återgick man till det gamla systemet igen. Först 1923 bröts de stora skärgårdsförsamlingarna loss på nytt. Denna gång blev Dalarö moderförsamling. Utö utvidgades 1869 med Ålö kapellförsamling längst i söder. Ålö hörde dessförinnan till Ösmo.
Utö kyrka har haft åtminstone två föregångare. Den äldsta kända var ett träkapell vars placering är okänd. Kapellet revs 1698. Året därpå uppfördes ett nytt kapell som fick heta Helga Trefaldighets tempel och var beläget på södra Utö. Det härjades av ryssarna 1719 men reparerades 1727. Under 1800-talet växte församlingen ur det lilla kapellet, vilket tilläts förfalla. Det revs 1874 och virket användes till en skolhusbyggnad.
Nuvarande kyrkobygge bekostades delvis av gruvbolaget. Sten till bygget togs direkt ur gruvorna och kyrkotomten skänktes av bolaget. Utöborna hade själva fonderat pengar till bygget. Av den totala byggnadskostnaden svarade församlingen för 11 000 riksdaler Banco plus alla dagsverken, gruvbolaget betalade 5 000 riksdaler Banco och stod för tomten.
Utö kyrka dimensionerades efter öns stora befolkning då den byggdes. Redan på 1920-talet ansåg man att kyrkan var för stor. Med ritningar utförda av arkitekten Göran Pauli ansökte Utö kyrkostämma hos byggnadsstyrelsen om att få bygga om och förminska kyrkorummet. Ombyggnaden utfördes inte. Det dröjde till 1946 innan den första stora ombyggnaden av kyrkan ägde rum. Arkitekt vid ombyggnaden var Einar Lundberg.
Kyrkogården utvidgades åt öster på 1960-talet och 1999 tillkom en minneslund. En tidigare ägare till närliggande Edenäs herrgård skänkte på 1970-talet rättarbostaden till kyrkan som församlingshem. Redan på 1990-talet såldes byggnaden.
KÄLLFÖRTECKNING
Arkivmaterial
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Skriftligt material
Bergman, Mats, och Schnell, Ivar, Utö kyrka. Sörmländska kyrkor 118, Nyköping 1982
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Nilsson, Christina, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Schnell, Ivar, Kyrkorna i Södermanland, Nyköping 1965
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.