Stäng fönster Stockholm kn, SÖDERMALM 7:24 KATARINA KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS STADSMUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT. Katarina kyrka uppfördes under åren 1656-95 enligt arkitekten Jean de la Vallées ritningar. Redan grundläggningsåret 1656 hölls, under ett provisoriskt tak, den första gudstjänsten men kyrkan stod således inte färdig förrän nästan fyrtio år senare. Jean de la Vallée (1620-96) var en av de ledande arkitekterna i Sverige under 1600-talets andra hälft. Utöver Katarina kyrka har han i Stockholm bl a stått för ritningarna till Hedvig Eleonora kyrka som började byggas 1669. Bland hans profana byggnadsverk finns en rad palats i Stockholm som t ex Bondeska palatset, numera Högsta Domstolen, och Axel Oxenstiernas palats i Storkyrkobrinken. Han fullbordade också sin fader Simon de la Vallées stora verk Riddarhuset åren 1656-74. Vid tiden för Katarina kyrkas uppförande var han även involverad i den stora ombyggnaden av Stockholms slott. Rekonstruktionen efter den senaste branden 1990 har arkitekten Ove Hidemark (f 1931) stått för. Stockholms invånarantal fyrdubblades under 1600-talets första sextio år och var på 1660-talet 40 000. Många av de nya stockholmarna slog sig ned på Södermalm, som då utgjorde endast en församling, Maria Magdalena församling. 1654 delades församlingen i två och Katarina församling kom till, uppkallad efter den regerande kungen Karl X Gustavs mor. Kyrkan kom att uppföras på den plats där det redan fanns en kyrkogård och ett kapell, Sturekapellet, som uppförts på 1580-talet. Detta låg i sin tur strax öster om det s k Helga Kors kapell som också legat här, sannolikt sedan 1330-talet men som raserats i början av 1500-talet. Arkitekten Jean de la Vallée fick uppdraget att rita kyrkan. Virke och tegel från Sturekapellet återanvändes. Bygget avbröts vid flera tillfällen p g a konflikter inom församlingen och ekonomiska problem. Först 1695, då predikstolen invigdes, kan kyrkan anses färdig. Vissa inredningsarbeten kvarstod dock fortfarande. Enligt de la Vallées ursprungliga ritningar till denna landets allra första centralkyrka skulle altaret och predikstolen placeras i korsmitten. Församlingen var emellertid mycket skeptisk därtill varför altaret till slut placerades på traditionellt sätt i öster och predikstolen norr därom. Katarina kyrka blev därmed inte riktigt den centralkyrka som den var tänkt som. 1723 eldhärjades kyrkan svårt och bebyggelsen i norra och nordöstra delen av församlingen ödelades. Kyrkans murar stod dock kvar och valven hade klarat sig tämligen väl medan torn, takstolar och all inredning blev lågornas rov. Återuppbyggnadsarbetena påbörjades genast och arkitekten Göran Josua Adelcrantz (1668-1739) anlitades för uppdraget. Kyrkan försågs nu med en betydligt högre tornuppbyggnad än tidigare med en väldig kupol. Altaruppsatsen och predikstolen tillkom 1734 resp 1753 utförda enligt ritningar av Carl Fredrik Adelcrantz (1716-96), son till G J Adelcrantz. Eftersom ritningen till altaruppsatsen är signerad 1732 av den då endast sextonårige C F Adelcrantz anses det för troligt att fadern är den egentliga upphovsmannen. Orgelfasaden fullbordades efter Jean Eric Rehns ritningar 1763. På 1820-talet genomfördes en inre renovering under C C Gjörwells ledning och på 1890-talet fick kyrkorummet bl a nya bänkar ritade av arkitekten Carl Möller och dekormålning på väggar och valv av Agi Lindegren. 1952-54 renoverades kyrkan återigen, varvid bl a Lindegrens målningar målades över. Arkitekt var då Erik Fant. 1990 brann kyrkan på nytt. Det mäktiga kupolvalvet störtade in, endast murarna stod kvar och all inredning förstördes. En hel del av inventarierna kunde räddas vid branden. Diskussioner i massmedia och ett stort folkligt engagemang drev fram beslutet att rekonstruera kyrkan, åtminstone exteriört. Arkitekten Ove Hidemark (f 1931) fick uppdraget att leda återuppbyggnadsarbetet. Utvändigt rekonstruerades kyrkan till i princip det utseende den hade precis före branden. Kyrkorummet däremot fick en ny inredning förutom att altaruppsats och orgelfasad rekonstruerades i stora drag. Vid återuppbyggnaden skapades här en byggnadshytta med syftet att återerövra kunskapen om de traditionella material och byggnadstekniker som gick förlorade vid branden. 1995 återinvigdes Katarina kyrka. ATA Antikvarisk-topografiska arkivet SSM Stockholms stadsmuseums arkiv Uppgifter från församlingen Altaruppsatsen i Katarina Kyrka, broschyr 2004 Axel-Nilsson, G, och Nordberg, T O:son, Katarina kyrka, Sveriges kyrkor, band VII häfte 2, Stockholm 1944 Bellberg, L m fl, Katarina kyrka: återuppbyggnaden 1990-1995, Stockholm1995 Hidemark, O, Katarina kyrka Stockholm, Arkitektur nr 5 1998 Mårtelius, J, Du gamla, du nya, Arkitektur nr 5 1998. Nilsson, C, Kyrkguiden, Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001. Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007. Katarina kyrka, landets första centralkyrka, har ett dominerande läge på Södermalm. Kyrkan har haft två föregångare: Helgakors kapell, medeltida träkapell raserat under unionstidens strider, och Sturekapellet, uppfört på initiativ av Johan III och rivet i samband med uppförandet av den nya kyrkan. Kyrkobygget föranleddes av Söders församlingsdelning 1654. Kyrkan, som är uppförd i tegel, har grekisk korsplan och oktogonalt centraltorn krönt av en kupol med lanternin. Hörnpaviljonger, rymmande bl.a. sakristia, är uppförda i korsvinklarna. Tornet flankeras av fyra lanterninkrönta, oktogonala hörntureller. Den gulputsade exteriören är utförd i klassiserande stil, och fasaderna pryds av pilastrar och listverk i gråvitt. Det öppna kyrkorummet får ljus från stora rundbågsfönster. Mittkvadraten täcks av ett kupolvalv, korsarmarnas valv är stjärnformade. Valv och väggar är vitkalkade. Kyrkans uppförande påbörjades 1656 efter Jean de la Vallées ritningar. 1664 var murarna och taklaget över korsarmarna fullbordade. Tornet, en lägre kupol än nuvarande, påbörjades inte förrän 1670. Då hade arbetena varit avstannade under fem år på grund av ekonomiska svårigheter. Träkupolen färdigställdes, och korsmittens tegelvalv murades år 1675. Under slutet av 1680-talet valvslogs korsarmarna. Då kyrkan inreddes övergavs J. de la Vallées planer för ett konsekvent utfört centralkyrkorum, och altaret placerades i östra korsarmen. Vid en stor brand 1723 förstördes taken, kupolen och inredningen. Väggar och valv klarade sig. Återställningsarbetet leddes av Göran Josuæ Adelcrantz, som också ritade det nya, högre, oktogonala tornet. Exteriören fick sin gula färg vid Carl Fredrik Adelcrantz yttre restaurering 1784. Under början av 1800-talet restaurerades kyrkan av Carl Christoffer Gjörwell. Vid restaureringen 1891-92 dekorerades väggar och valv efter förslag av Agi Lindegren. Kyrkorummet återfick sina vitkalkade väggar vid Erik Fants restaurering på 1950-talet. 1990 drabbades kyrkan åter av en eldsvåda, och Jean de la Vallées murar, utom kupolvalvet, klarade sig även denna gång. Inredningen, tornet och taken totalförstördes däremot. Ove Hidemark ledde återuppbyggnadsarbetet, som i princip innebar ett återskapande av barockkyrkan som den såg ut före branden. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1997 |
