Stäng fönster Kinda kn, VÄSTRA ENEBY 2:1 VÄSTRA ENEBY KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| FÖRSAMLING 1995 - VÄSTRA ENEBY BEFOLKNINGSTAL - 1805: 1298, 1900: 1614, 1995: 462 FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan är belägen på en höjd i en trång, fornlämningsrik dalgång i Stångåns vattensystem 5 km nordost om Kisa. Invid kyrkan finns kyrkstallar, f d skola (nu församlingshem) samt prästgård. Miljön är av riksintresse. RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den rivna medeltidskyrkan var uppförd av sten, men i övrigt av okänd utformning. Dess fortsatta byggnadshistoria är också oviss. Kyrkan skall dock ha förlängts i väster under 1700-talet. Riven i samband med att ny kyrka uppfördes på samma plats. DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Den nuvarande stenkyrkan ritades av byggmästare J. F. Fehmer och uppfördes 1778-80. Den består av ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat korparti, sakristia i norr och lågt torn i väster. EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Vitputsad nyklassicistisk exteriör. Långhuset täcks av ett brutet sadeltak. Tornet kröns av en fyrsidig karnissvängd huv. Rundbågiga fönster och över sydportalen ett runt. Kyrkorummet täcks av trätunnvalv. Altaruppställningen med infälld rund altarmålning har attribuerats till Jonas Berggren, som är belagd som mästare till predikstolen 1784. Den föregående var tillverkad 1745 av Niclas Österbom och förvaras i tornkammaren. Altartavlan tillkom också 1784, konstnär okänd. Den öppna bänkinredningen förnyad ca 1912, medan altarringen är ursprunglig. Orgeln med ståtlig fasad är gjord 1850-51 av Sven Nordström. Västpartiet med dubbla trappor till läktaren är orört. Interiören har renoverats 1912-14 (Gustaf Holmdahl, Anders Roland), 1945 och 1968-69 (Johannes Dahl). Interiören är mycket välbevarad, med i stort sett bibehållna originalfärger i gråtoner med guldaccenter. ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - Ett triumfkrucifix från 1300-talet och ett senmedeltida altarskåp finns bevarat. Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003. |
