Stäng fönster Uppsala kn, KÅBO 1:72 GAMLA KYRKOGÅRDEN
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Kyrkogården är indelad i avdelning 1, 2, 3 och 4. Avdelning 1 utgörs av de äldsta delarna fram till 1850-talets utvidgning. Avdelning 2 utgör området söder om Kungsgärdets sjukhus fram till Villavägen. Avdelning 3 sträcker sig från Villavägen i öster till Krongatan i väster. Avdelning 4 är den del som kallas Ängskyrkogården, norr om avdelning 3. Mest framträdande är de äldsta delarna närmast stadskärnan med sina stora påkostade gravar och gamla alléer av lövträd mm. De äldsta delarna av kyrkogården omges i öster och söder av en stenmur krönt av stenstolpar med smidesgaller som byggdes enligt arkitekten Gustaf af Silléns förslag år 1801. Strax norr om entrén vid St Olofsgatan upphör denna äldsta mur vid gränsen för 1850-talets utvidgning. Därifrån fortsätter muren norrut längs Kyrkogårdsgatan i form av en bruksmurad gråstensmur, krönt av finhuggna granitblock, som även löper längs kyrkogårdens norra gräns mot St Johannesgatan fram till Kungsgärdets sjukhus. I hörnet mot St Johannesgatan har kyrkogården ett avfasat hörn och en entré med huggna grindstolpar i kalksten samt järngrindar. De äldsta delarna mot Kyrkogårdsgatan har två entréer med järngrindar. Övriga delar av kyrkogården avgränsas av häckar. Ett undantag utgör Ängskyrkogården som delvis omges av en tegelmur med omsorgsfullt gestaltad tegelport i hörnet mot Villavägen och Karlsrogatan. Ett av de viktigaste karaktärsskapande inslagen på Uppsala gamla kyrkogård är de stora lövträden. Träden förekommer som en krans runt hela kyrkogården och i form av alléer längs gångarna och vägarna, vilka bildar raka korridorer. De stora almarna som präglar de äldsta delarna av kyrkogården, avdelning 1, planterades redan i början av 1800-talet. På senare år har de drabbats av almsjukan vilket medfört att de gamla almarna nu successivt ersätts av nya lindar. På västra delen av avdelning 1 finns en allé av ornäsbjörkar som planterades 1975. Avdelning 3 i väster har också inslag av björkalléer. Gravkvarteren präglas över hela kyrkogården av strikt symmetri, med undantag för Ängskyrkogården inklusive östra delen av avdelning 3 som har en friare parkliknande gestaltning. Avdelning 1 upptas nästan helt och hållet av grusgravar med stenramar, låga häckar eller järnstaket. Denna del av kyrkogården är mycket välbevarad i sitt 1800-talsskick. Förutom de stora lövträdsalléerna finns här även städsegröna växter som tujor, idegranar och cypresser samt enstaka planterade gravkullar. Det är en stor mångfald och variation av gravmonument, staket och häckar. Gravmonumenten och gravvårdarna är ofta mycket stora och påkostade och kan sägas avspegla 1800-talets och det tidiga 1900-talets manligt dominerade stånds- och klassamhälle. Gravstenarna är i första hand resta över berömda eller framstående mäns gravar och undantagsvis över namnkunniga kvinnors. Här finns landshövdingar och professorer, biskopar och författare mm. Enligt Lars Ridderstedt i boken om gamla kyrkogården var det på 1800-talet tydligt att vissa gravkvarter ansågs som förnämare än andra, t.ex. kvarteren nr 1, 9, 10, 12, 13 och 52. Enligt Ridderstedt användes de centrala delarna av kvarteren som allmängravar för de mindre bemedlade, medan gravplatser till de mera besuttna såldes längs gångarna och yttermurarna. Gravöverbyggnaderna har olika slags värden. Det finns gravmonument som är värdefulla ur konst- eller arkitekturhistorisk synpunkt och det finns de som är intressanta ur ett personhistoriskt eller samhällshistoriskt perspektiv. Ett för Uppsala kyrkogård karaktäristiskt inslag är de olika studentnationernas gravar. Till exempel har den kände arkitekten Ferdinand Boberg ritat de stora gravstenarna som pryder Östgöta och Västmanlands-Dala nationers gravar. Östgöta nations grav har en stor obelisk i röd granit. Västmanlands-Dala nations stora gravsten pryds förutom av landskapsvapnen av en byst av nationsinspektorn Erik Svedelius. Gestrike Helsinge nations grav pryds av en 5 m hög obelisk från år 1900. Norrlands nations grav omgärdas av ett gjutjärnsstaket och har en monumental utformning med tre minnesstenar. De äldsta gravarna från tiden kring 1800 och det tidiga 1800-talet har vanligtvis ett klassicistiskt formspråk. En av de äldsta och mest iögonfallande gravarna är ärkebiskop Uno von Troils och hans hustru Magdalena Tersmedens grav. Den består av en hög obelisk på en grästäckt kulle. Stenen restes när Magdalena Tersmeden begravdes 1794. Gravmonumentet på landshövding Erik af Wetterstedts grav (död 1822) är ett vackert exempel på det tidiga 1800-talets nyklassicism. På ett stenfundament står en s.k. cippus (kubisk sten) med inskriften, på vilken reser sig en kolonn i grön marmor som kröns av en bronsurna. Professorn och botanisten Carl Peter Thunbergs grav (död 1828) har en liknande anordning med en urnkrönt stenkolonn på en kubisk stenbas. Den gång som leder rakt fram mot Gravkapellet kantas av ett flertal gravar från 1800-talets första hälft. Bland dem ska främst nämnas den berömde professorn och författaren Erik Gustaf Geijers grav försedd med en . Från mitten av 1800-talet blev det vanligt med gravvårdar i gjutjärn i klassicistisk eller nygotisk stil. Gravmonumentet över Jöns Svanberg har formen av en avbruten kolonn i gjutjärn på en stensockel. Monumentet är ritat av arkitekten J. F. Åbom. Det största gjutjärnsmonumentet finns på professor C. H. Bergstrands grav. Det är en hög nygotisk gravvård som har formen av en spetsig fial, dvs ett miniatyrtorn. Ett flertal gravar pryds också av skulpturer i sten eller brons. Resta, spetsbågiga nygotiska hällar av gjutjärn är också typiska för 1800-talet liksom de mer vanligt förekommande gjutjärnskorsen. Vanligt omkring sekelskiftet 1900 var även naturinmiterande gravstenar, t.ex. gravstenar i form av en trädstam. Författaren Lotten von Kraemers (1828-1912) gravvård är en hög sten i svart Skånegranit med den dödas porträtt inhugget i relief. Den är formad av skulptören Carl Eldh och har även en dikt av författaren inhuggen: ”Se hur gravallén ligger sval och skön, som när förr i sommarens bröllopsprakt, tvänne hjärtan där möttes, varför sucka där brutna ljud?..”. Bland personhistoriskt intressanta kvinnogravar kan även nämnas rektorn Anita Nathorsts (död 1941) grav på avdelning 1 med ett naturligt stenblock som kröns av en skulptur av en flöjtspelande panfigur av konstnären Malin Uddling f. Lindblom. På stenen finns en inskription av Margit Abenius. Bland berömda författares gravar måste nämnas Gustaf Frödings och Jan Fridegårds. Fröding är begravd på den del som hörde till Bondkyrko socken efter 1805. Gravmonumentet är utformat av skulptören Carl Eldh och avtäcktes 1923. Jan Fridegårds gravsten har formen av en gammal kvarnsten. Närmast öster om Kungsgärdets sjukhus finns ett urngravsområde som anlades på 1930-talet. Det består av en grästäckt kulle med en stenobelisk som omges av urngravar med låga häckar mellan varje grav. Avdelning 2 är ett välbevarat exempel på det tidiga 1900-talets kyrkogårdar i nyklassicistisk stil. Stommen i kyrkogårdsmiljön är de symmetriskt placerade häckarna och träden och de rätvinkliga gravkvarteren, som ger en lugn enhetlighet åt kyrkogården. De enskilda gravarna har underordnats helheten och variationsrikedomen har minskat jämfört med de äldre gravarna på avdelning 1. Detta hängde samman med en accelererad massproduktion av gravstenar från och med 1930-talet, strängare utformningsbestämmelser och måttangivelser. Under denna period blev det även vanligt med låga breda stenar som är bredare än de är höga. Fortfarande dominerade dock grusgravarna med inramning av kantsten eller låga häckar. Avdelning 3 har i stor utsträckning samma karaktär som avdelning 2, men området har en mycket öppnare karaktär med låga rygghäckar som avskiljare och inte så mycket träd. Det förekommer både kvarter för kistgravar och urngravar, grusgravskvarter och grästäckta gravkvarter. Avdelning 4 har en mer parkliknande karaktär än de äldre delarna av kyrkogården. De grästäckta gravkvarteren och grusgångarna har oregelbunden form. Området kallas Ängskyrkogården och utformades 1958 av trädgårdsarkitekt Ulla Bodorff. Entrépartiet med tegelmurar samt omgivande järnstaket utformades av arkitekt Folke Hederus. 1800-talsmiljön på avdelning 1 fullbordas av begravningskapellet från 1882 med detaljrikt utformade putsfasader i tidstypisk nyrenässansstil, ritat av stadsarkitekt Carl Axel Ekholm. Kapellet är beläget mitt på avdelning 1. Det byggdes om invändigt 1922 efter förslag av stadsarkitekten Gunnar Leche, varvid interiören fick en mycket enklare karaktär. De tidigare synliga takstolarna byggdes för och det befintliga valvet tillkom. Målningsdekoren på väggarna togs bort och ny bröstpanel tillkom. Väggar och valv slätputsades och kalkades i ljusgrått. Innanför entrén står två 20-talskakelugnar från Upsala Ekeby. De gamla järnfönstren byttes mot nya träfönster. Sedan 2001 används kapellet som gudstjänstlokal av grekisk-ortodoxa församlingen vilket präglar interiören idag med ikoner och ortodox kyrkokonst. På Ängskyrkogården ligger Stillhetens kapell som uppfördes 1963 som nytt begravningskapell. Arkitekt för anläggningen var Gösta Wikforss, Uppsala. Stillhetens kapell uppvisar en tidstypisk modernistisk arkitektur. Kapellet, som också rymmer bisättningsrum, är sammanbyggt med personalutrymmen vilka utvidgades i början av 1980-talet. Kyrkorummets väggar skjuter upp över de omgivande lägre delarnas platta tak. Vid personalentrén i väster finns en asfalterad plan som omsluts av vitslammade tegelmurar som en forsättning på byggnadens vita murar. Anläggningen har utåt sett en sluten karaktär med fasader av tunt slammade vitkalkade tegelmurar. Mot norr öppnar sig fasaden dock med stora, glasade väggpartier. Ett tvärställt murat väggparti, i vilket kyrkklockan hänger, skjuter ut mot norr. Interiören i kapellet präglas av värdig enkelhet med slammade, vita tegelväggar och ljust marmorgolv samt obehandlat trätak. Dagsljuset släpps in genom högt belägna fönster i smäckra profiler på sidorna om altaret. Kapellet bildar tillsammans med Ängskyrkogården en välbevarad modernistisk kyrkogårdsanläggning som är mycket typisk för sin tid. Minneslunden är belägen norr/nordväst om Stillhetens kapell. På en mur i anslutning till minneslunden finns också på senare år uppsatta stenplattor där de som begravs i minneslund kan få sina namn inhuggna. På norra delen av Ängskyrkogården ligger minnesplatsen för de omkomna vid M/S Estonias förlisning 1994 gestaltad av konstnären Ragnhild Brodow och kyrkogårdsarkitekt Monica Sandberg. Platsen inramas av buskar och träd. Innanför häckarna är marken täckt av röda kalkstensplattor; en kvadratisk yta med krattat grus som symboliserar havets vågor i stelnad form. En kulle täckt av sedum och örter har stenplattor med namnen på de omkomna från Uppsala. En stenstod vakar över platsen. Den gamla ekonomigården är belägen närmast kv Kemikum. Området används idag som upplagsplats. Intill den ligger den s.k lökboden som tidigare användes som ekonomibyggnad av Bondkyrko socken. Byggnaderna är uppförda 1939-40 efter ritningar av Gunnar Leche. De har en enkel, lätt klassicerande karaktär. Fasaderna är klädda med ljusmålad locklistpanel. Taktäckningsmaterialet är numera tegelimiterande plåt, lökbodens tak har dock bevarat tegelpannorna. Den gamla ekonomigården inhägnas av ett träplank. Intill avdelning 4 vid Villavägen ligger ekonomigården som omges av byggnader på tre sidor och sluts av en betongmur på den fjärde sidan i söder. Byggnaderna ritades av Gösta Wikforss 1963. De har omsorgsfullt gestaltade fasader av rött tegel med fönsterband under den utskjutande takfoten samt flacka, valmade sadeltak. Stilen är tidstypisk modernistisk, vilket inte ändrades vid ombyggnaden 1992. |
