Stäng fönster Värnamo kn, RYDAHOLMS PRÄSTGÅRD 1:4 RYDAHOLMS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Rydaholms kyrkogård har sedan 1900-talets många utvidgningar en närmast kvadratisk form. Kyrkogårdens västra hälft är den ursprungliga delen, klart avskiljbar genom den mot östra hälften bibehållna muren och trädraden. Kyrkan, belägen med koret mot öster, delar denna, den gamla kyrkogården i två hälfter, varav den södra är något större. Genom rätvinkliga gångar är gamla kyrkogården uppdelad i mindre kvarter: A-J på nordsidan och K-X på sydsidan. A-D, halva E-F samt T-X och halva R-S utgör utvidgningar från 1929. I östra änden av X står ett bårhus. Kyrkogårdens nya del är till sin västra del tillkommen 1961 och sin östra del 1981. Sistnämnda infattar den s.k. Stora Hålan och öster därom en minneslund. Omgärdning Gamla kyrkogården begränsas på alla sidor utom den västra av en kallmur från 1859 av marksten, ca en meter hög och en till en och en halv meter bred. Invändigt är mindre skolsten. Murkrönen är överväxta med mossa. Norra och södra sträckningen flyttades till nuvarande läge 1929 medan östra muren är orubbad. I sistnämnda ingår ett antal äldre gravstenar, både i murverket och som avtäckning. De få stenar som kunde iakttagas vid inventeringen var av den enkla lokala typ från 1800-talets första hälft som är företrädd på kyrkogården i enstaka examplar. Västra muren från 1967 är lagd av kilad granit i två skift till omkring en meters höjd. Mot insidan är en vall uppkastad. Samma slags mur omgärdar den östliga utvidgningen från 1961 – 80. Ingångar Gamla kyrkogården har fem ingångar. Ingången i det nordöstra, avfasade hörnet, har en smidd pargrind från 1859 mellan toppiga granitstolpar från samma tid. Likadant utförande har det samtida grindpartiet i södra muren, mitt för kyrkans södra ingång. Dessa båda grindpartier flyttades i samband med kyrkogårdsutvidgningen 1929. Nuvarande huvudingång är på västra sidan i linje med tornporten. Ingången är något indragen och har en smidd pargrind som i utförande tar upp element från de båda gamla grindarna. Detta går även igen hos de båda mindre grindar som flankerar huvudingången. Nämnda ingångar kantas av tuktade granitstolpar. Grindarna är sannolikt tillkomna i samband med 1920-talets förändringar på kyrkogården. Nya kyrkogårdens västra del har ingång i norr och söder, östra delen mitt på östra sidan. Dessa ingångar har strama, parställda spjälgrindar i smide, ritade av R Ekstedt. Norra och södra har kraftiga stolpar av kilas och fogad granit med avtäckande kalkstenshäll. Vegetation Gamla kyrkogården omges av en trädkrans med främst lind, flera av träden är sekelgamla. Vid östra muren finns i norr ett par storväxta åldriga lindar. En björkallé, planterad omkring mitten av 1900-talet, leder från södra ingången till kyrkans sydport. En rad av resliga björkar skiljer även östra utvidgningens båda delar från varann. Rygghäckar kantar flera av gravraderna på såväl gamla som nya delen av kyrkogården. På tre gravar vid tornet står s.k. sorgeträd i form av hängaskar. Inom nya kyrkogården fi nns fl era planteringar i form av prydnadsbuskar som bl.a. rhododendron och cypress. Längs östra muren växer en rad av ekar. Björkar är planterade längs den öst-västliga gången. Gångsystem Kyrkogården binds samman av ett regelbundet system med rätvinkliga grusgångar, vilka på gamla kyrkogården defi nierar de olika gravkvarteren. Huvudgångarna bildar två axlar genom kyrkogården. De skär varandra i rät vinkel där kyrkan ligger. Den öst-västliga axeln binder ihop kyrkogårdens gamla och nya del. Gången mellan västgrinden och tornporten är belagd med kalkstenshällar med klovyta. En kalkstensgång binder samman den nord-sydliga axeln med bårhuset. Gravvårdstyper Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag. Äldst är en gravhäll av kalksten. Några enkla granitvårdar från 1800-talets första hälft speglar en lokal gravvårdstradition med ålderdomlig framtoning. Från samma tid fi nns även några karakteristiska smidesvårdar med bandjärnsdekor och fl öjlar. Dessa är alla exempel på den hantverksmässiga gravvårdsframställningen innan industrialismen. Idag ovanliga uttryck för den tidiga industriella gravkonstproduktionen utgör en handfull gjutjärnsvårdar, vilka kan kopplas samman med bruken i bygden. I gjutjärn finns även några gravstaket. Mest framträdande på kyrkogården är de resliga gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet. Dessa är vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelse om maximihöjd på 90 cm på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En orsak till enhetligheten var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av kollektivet och likheten inför Gud. En vanligt förekommande gravvårdstyp på kyrkogården under 1960- och 70-talen har bokstäver och kors av koppar. Gravvårdarna har behållit sin tämligen standardiserade utformning till idag. Ansatser till en ökad individualism kan dock ses i ett fåtal personligt utformade vårdar från vår egen tid. I några fall har äldre vårdar från förra sekelskiftet återanvänts på nya gravar. Genomgående under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material, ofta med polerad yta. Svart granit dominerade långt in i efterkrigstiden och fl era vårdar på kyrkogården torde ha sitt i ursprung i stenindustrin kring Hjortsjö. I princip alla gravar på gamla kyrkogården hade grusbädd och inramande häck långt in i efterkrigstiden, av vilket idag bara några grusbäddar med stenram återstår. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning se pdf. Kvarter A-D Allmän karaktär Kvarter A-D tillkom genom utvidgning 1929. A utgör en föga nyttjad rad längs norra kyrkogårdsmuren och B en kort rad vid västra muren. C och D är rektangulära kvarter med nord-sydliga, dubbla gravrader med rygghäckar av liguster (utom i västra hälften av C). Gravvårdstyper Kvarteren präglas av efterkrigstidens låga vårdtyper med tämligen uniforma mått. Svart och grå granit är vanligast. Vårdarna daterar sig från 1932 till idag. I B och C är vårdarna överlag från 1930-, 40- och 50-talen medan de i D mestadels daterar sig från 1970- och 80-talen och där troligen är andra generationen vårdar. Någon enstaka äldre vård där har karaktär av allmänna linjen. Formspråket hos de äldre vårdarna är varierat, ofta med klassiserande drag eller stiliserad dekor, medan det hos de yngre är stramt och enkelt. Fram till 1950-talet rör det sig till stor del om familjegravar och de fl esta har haft grusbädd. Idag återstår tre grusgravar i C. Titlar förekommer sparsamt och företrädesvis på de äldre vårdarna: hemmansägare, skräddarmästare, korpral. En vård över en förrådsvaktmästare är rest av ”syskonen i Amerika” och vittnar därmed om emigrationen. Ett antal museivårdar fi nns utplacerade längs kyrkogårdsmuren. Det rör sig om tre enkelt tillhuggna granitfl is från tidigt 1800-tal, en för bygden vanlig typ, och tre smideskors från samma tid. Kvarter E, F, K, N, Q, R och S Allmän karaktär Nämnda kvarter har det gemensamt att de alla utgör gravrader längs med kyrkogårdsmurens sträckning innan 1929 års utvidgning. För E-F och R-S gäller detta södra respektive norra gravraden. Gravvårdstyper Kvarterens gravvårdsbestånd företer idag ett sammansatt intryck med stor spännvidd i ålder och utformning. Till antalet dominerar mellan- och efterkrigstidens låga vårdtyper. De äldre vårdarna på köpegravarna från förra sekelskiftet markerar sig dock genom sin storlek. Ett extremt uttryck för detta är den omkring tre meter höga bautastenen utan inskription i E. Ursprungligen hade alla gravplatserna grusbädd. Idag återstår endast sju grusgravar, varav de fl esta i N. Två av stenramarna är särskilt påkostade med stenpollare och järnstänger. En av kyrkogårdens mest särpräglade vårdar utgör det smidda hjulkorset från 1920 över riksdagsman G W Svensson i N. Några av vårdarna från förra sekelskiftet pryds av urna i granit eller gjutjärn. Titlar förekommer främst på de äldre vårdarna: hemmansägare, fanjunkare, fabrikör, fondchef, barnmorska, smedmästare, lantbrukare, handlare. En vård refererar till Svenska missionsförbundets sångbok (Sv mfb) och vittnar därmed om väckelsen. Ett litet antal museivårdar är placerade i N och Q. Äldst är en rest granithäll från 1780, vilken liksom en liknande vård från 1823 över en rusthållare är uttryck för en lokal förindustriell gravvårdsproduktion. Samma gäller en drakhuvudskrönt smidesvård från 1835. Kvarter G Allmän karaktär Kvarter G är beläget vid nordsidan av huvudgången till kyrkan. Gravarna är placerade i två nord-sydliga rader, vända mot öster. Gravvårdstyper Kvarteret har ett blandat gravvårdsbestånd, men det är tre stora familjegravar i söder som helt dominerar intrycket. Det rör sig om väl tilltagna grusbäddar med inhägnande gjutjärnsstaket i nygotiskt utförande. Inom graven vid grinden står två svarta granitvårdar, en obelisk från 1873 över kontraktsprosten C E Bexell med fru, och ett kors från 1890 över kapten C E W Boije af Gennäs med fru, född Bexell. Inom den intilliggande graven reser sig en bautasten av svart granit över friherre B U Lilliecreutz med familj. Den tredje staketinhägnade graven rymmer tre nygotiska gjutjärnskors från Åminne bruk: från 1843 över Gustava Juliana Gyllengranat, 1861 över statssekreteraren M G Danckwardt och 1863 över löjtnanten S K Danckwardt. Släkterna Lilliecreutz och Danckwardt har ägt det nu styckade godset Lagmansryd. Bland övriga vårdar märks två obelisker och en bautasten över hemmansägare samt en grusgrav från 1908 med stenram. Titlar som förekommer förutom redan nämnda är skomakarmästare, byggmästare, köpman och provinsialläkare. Kvarter H och J Allmän karaktär Kvarter H och J är två stora kvarter norr om kyrkan med dubbla nord-sydliga gravrader, i J med rygghäckar av måbär. Gravvårdstyper Kvarterens gravvårdar har en stor spridning i ålder och form. Årtalen sträcker sig från 1871 till idag. Till antalet dominerar låga vårdar från efterkrigstiden, de yngre i olika slags granit medan de äldre är av svart eller grå. Dessa vårdar har sällan titlar. En handfull äldre vårdar skiljer ut sig, vanligen genom sina resliga former. Svart granit är det mest förekommande materialet. Några av dem har en ovanlig utformning som exempelvis en urnkrönt pelare från 1920 och en korskrönt rikt dekorerad vård från 1895. Några vårdar är mycket enkla, en platta eller småskalig version av de stora stenarna, det slags vårdar som förekommer på allmänna gravar. Huruvida någon sammanhängande allmän linje funnits här är oklart. Titlarna berättar om hemmansägare, kyrkovärdar, rusthållare, lantbrukare, grundläggare, montör, trävaruhandlare och folkskollärare. Två identiska vårdar från 1928 och 1931 är resta över fanjunkare och den ena bär en referens till Missionsförbundets sångbok. Kvarter L och M Allmän karaktär Kvarter L och M svarar i hög grad mot kvarter H och J. De består likaså av dubbla nord-sydliga gravrader. Vid tornets sydsida ligger en stor häll, den s.k. ”Bruastenen”, på vilken brudpar enligt traditionen mottog bröllopsgästernas gratulationer. Denna låg tidigare i kyrkogårdens nordvästra hörn. Stenen är klassad som fornlämning (RAÄ 163). Gravvårdsbestånd Kvarteren har ett sammansatt gravvårdsbestånd. Kvarter L kan delas upp i en västlig och en östlig del. I den västra delen dominerar påkostade familjegravar från förra sekelskiftet med ofta högresta vårdar. Den högst ansedda platsen har varit mot huvudgången till kyrkan och svarar mot samma del i kvarter G. Där återfi nns ett antal kyrkoherdegravar. Äldst är en sprucken kalkstenshäll från 1665 över prosten Torsten Larsson, kyrkogårdens äldsta vård. Invid denna ligger två gjutjärnshällar, den ena från 1784 över prosten Lars Junbeck och den andra från 1824 över prosten Per Starck, under vars ”nitiska tillsyn” nuvarande kyrka uppbyggts. Ytterligare två kyrkoherdegravar ligger i anslutning. Båda har grusbäddar med korskrönta granitvårdar. Den ena från 1892 över Per Danielsson omges av ett gjutjärnsstaket och den andra från 1899 över K G Nilsson omges av ett smidesstaket och inbegriper även ett s.k. sorgeträd i form av en hängask, ett karakteristiskt drag från förra sekelskiftet. Hängaskar står även på två andra gravar, däribland inom Isakssonska familjegravens stora grusbädd med reslig obelisk från 1915. Ytterligare tre familjegravar har grusbädd. Vårdarna är som regel i form av obelisker eller bautastenar. Kvarterets östra del består nästan uteslutande av låga, uniforma vårdar från mellan- och efterkrigstid i svart eller grå granit. Dessa saknar oftast titlar. Ett fåtal vårdar uppvisar en mer individuell prägel, exempelvis genom val av marmor eller ovanligt formspråk. Ett fåtal högresta vårdar markerar gamla familjegravar över hemmansägare. En av dem bär en referens till Missionsförbundets sångbok. Kvarter M har ett genomgående mer blandat gravvårdsbestånd med en spännvidd i tid från 1834 till idag. Svart och grå granit är de förhärskande materialen, men det fi nns en stor variation i form och storlek. Den äldsta vården från 1834 är enkelt tillhuggen av granit i lokal tradition. Denna är sannolikt den enda av dessa vårdar som står kvar på ursprunglig plats. Från 1800-talets andra hälft har fyra gjutjärnskors bevarats på plats. Utöver dessa fi nns även ett smideskors från 1919. I övrigt rör det sig bland vårdarna från decennierna kring 1900 om resta hällar eller obelisker. Ovanlig är den avbrutna obelisken från 1910 över J F Anderson, vilken dog som inskriptionen förtäljer ”Genom olyckshändelse i Hjortsjö granitberg. Arbetskamrater reste vården”. Sannolikt är stenens svarta granit även bruten i Hjortsjö. Detta är kyrkogårdens enda direkta vittnesbörd om socknens fordom största industri. De senare vårdarna har de vanliga låga formerna med diskreta mått. Ett exempel 1930-talets försök till nyskapande inom gravkonsten utgör den strama resta hällen över en nämndeman från Vestenhaga. Titlar förekommer främst på de äldre vårdarna och inskränker sig till kyrkovärdar, hemmansägare och nämndemän. Ett fåtal sentida vårdar bär också titlar. I vinkeln mellan vapenhus och långhus är några museivårdar uppställda. Det rör sig om tre gjutjärnskors från 1879 – 94, varav det ena över en grenadjär och gjutet ”af sonen C J Sjöstrand”. Från 1853 är en av de vanliga enkelt huggna granitvårdarna och från 1851 ett rostangripet smideskors Kvarter O och P Allmän karaktär Kvarter O och P består av nord-sydliga, delvis dubbla gravrader och ansluter därmed i struktur till L och M norr därom. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet är blandat, men domineras av låga vårdar från efterkrigstiden i olika slags granit. Spridningen i tid är stor, från 1897 till idag. Bland de äldre vårdarna finns en stor variation i form och storlek medan svart granit är vanligaste materialet. Särskilt iögonenfallande är de båda storskaliga bautastenarna från 1915 respektive 1920 över hemmansägarna Nils Peter och Isak Danielsson i Luveryd, stående något för sig själva mitt i O. En individuell prägel har smideskorset från 1921 över grenadjären Storm, vilket står i den enda bevarade grusbädden inom kvarteren. Titlar förekommer ända fram till idag, men mindre frekvent på de efterkrigstida vårdarna. Bland de äldre titlarna finns fabrikör, lantbrukare, hemmansägare, smedmästare, telefonist och lärarinna. En vård från 1954 bär en referens till Missionsförbundets sångbok. Kvarter T-X Allmän karaktär Kvarter T-X utgör 1929 års södra utvidgning. T och U är rektangulära kvarter med dubbla nord-sydliga gravrader, till stor del med rygghäckar av liguster. W och X utgör var sin gravrad längs med sydmuren. I östra änden av X står bårhuset. Gravvårdstyper Kvarteren består helt av låga rektangulära vårdar från 1932 till idag. Materialet är som regel olikfärgad granit. Vidare finns två vårdar av kalksten och två av marmor. Ett fåtal vårdar har en annorlunda utformning, ett kors från 1944 över prosten K Höijer och en stor häll av svart granit från 1955 över L Nordström. Kvarterens enda bevarade grusbädd tillhör en godsägargrav från 1948. Endast ett litet antal vårdar står på familjegravar och det är ett fåtal som bär titel. De titlar som förekommer är förutom ovannämnda: kantor, köpman, hemmansägare, lantbrukare, skohandlare, verkmästare, folkskollärare, direktör och kronojägare. Några småvårdar över barn från 1930-talet bär drag av allmänna linjen, men får snarast sägas utgöra solitärer. Invid bårhuset står tre nygotiska gjutjärnskors från 1887-95 sekundärt placerade. Ett av dem är rest över en dräng. Nya kyrkogården Allmän karaktär Den västra hälften tillkom 1961 och skiljs från den östra av en björkrad. Gravarna är placerade i raka rader vända mot en nord-sydlig mittgång. Där denna gång möter kyrkogårdens sammanbindande öst-västliga axel finns en yta med rhododendronbuskar, cypresser och en kalkstensklädd brunn med smidesbåge. Terrängen sluttar svagt åt söder. I det nordvästra hörnet finns en liten urnlund. Nya kyrkogårdens östra hälft från 1980 är ännu föga nyttjad. Gravraderna löper även här nord-sydligt med till viss del rygghäckar av måbär. Den södra delen domineras av ”Stora Hålan” (RAÄ 164), en drygt 20 meter bred och omkring sex meter djup grop om vilken finns flera sägner. Det skall vara en s.k. dödisgrop som enligt en tradition från 1600-talet nyttjats som mönstringsplats för ryttare. Öster om gropen är en rektangulär minneslund, modifierad 2001. Dess gräsyta inramas av gatsten och begränsas mot norr och öster även av en cypresshäck. Mot öster är även bitvis kalkstenstäckta ytor med parkbänkar, lykta och kalkstensklädd blomsterbänk. I norr porlar en vattenlek av svart granit. Gravvårdstyper Alla gravarna har vårdar av efterkrigstidens låga typ med rektangulär form. I västra delen är de huvudsakligen från 1960- och 70-talen och har en mycket uniform framtoning med enkla former. Till största delen är de av polerad grå granit med kors och bokstäver av koppar. De få vårdarna i öster har en något större variation i främst val av granit. Dessa daterar sig från 1990-talet till idag. Urnlundens vårdar från 1979 till idag utgörs till stor del av små diskreta naturliga stenar. Ett fåtal uppvisar dock en individuell karaktär i material och form. Längs östmurens utsida står ett stort antal borttagna vårdar från 1900-talets förra hälft lutade. De är alla av svart granit, men med stor variation i form och storlek. Vissa vårdar har stått på stora familjegravar medan andra kan stamma från en allmän linje. Byggnader Bårhus Bårhuset har en kvadratisk plan och är uppfört av tegel på betongsockel 1949 efter ritning av arkitekt E Erlandsson. Formspråket är traditionellt men avskalat i modernistisk anda, typiskt för tidens sakrala arkitektur. Fasaderna bär en grå slätputs liknande kyrkans. Åt väster vetter en korgbågig pardörr med liggande ekpanel. De smala fönsteröppningarna har gultonade antikglasrutor i blyspröjs. Bårhuset bär ett flackt, kopparklätt tälttak med kors. En kalkstensgång leder fram till porten. |
