Stäng fönster Jönköping kn, VÄSTER 1:37 SLOTTSKAPELLET
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Kyrkogården har idag en närmast rektangulär plan. Slottskapellet ligger i den norra änden, något förskjutet åt väster. Närmast kapellet, längs muren i nordost och i sydost är två oregelbundna kvarter: 1 och 2 som är resterna av 1600-talets kyrkogård. I övrigt upptags hela kyrkogården söder och öster därom av rätvinkliga, till stor del kvadratiska gravkvarter från 1800-talet: kvarter 4-6, 10-13 och 18-19. Väster om dessa är den gamla allmänna linjen, kvarter 14. Väster om kapellet är en minneslund med urngravkvarteret 8 i norr. De senast tillkomna kvarteren är 7 i nordost och 21 i söder, vilka nyttjar tidigare oanvänd mark inom kyrkogården. Norr om kapellet är en materialgård utanför kyrkogårdsmuren. Denna har en ekonomilänga med rödfärgad locklistpanel och plåttäckt sadeltak. Omgärdning Kyrkogårdens omgärdning är av skiftande utförande. Norr om kapellet och fram till norra ingången sträcker sig den sista resten av 1770-talets kallmur av otuktad gråsten. Denna har en höjd på drygt en meter och en bredd av en meter. Öster om norra ingången sträcker sig en fogad mur från 1976 som fortsätter en bit längs östra sidan. Denna består av kalkstenshällar med klovyta, även nyttjade som avtäckning. Muren är en meter hög och en halv meter bred. Längs hela södra sidan sträcker sig en mur i samma utförande, fast närmare en meter högre. Mot Lagermanska villans trädgård är en snöbärshäck. I väster sträcker sig ett gråmålat, sentida trästaket på en kallmurad stödmur av gråsten, sannolikt från 1871. Ingångar Kyrkogården har tre ingångar. Huvudentrén i norr är något indragen med sentida smidesstaket på sidorna. Själva ingången utgörs av en tvådelad smidesgrind från 1924 i rikt utförande. Grindarna hänger på tuktade granitstolpar. Vidare fi nns en körbar entré i nordöstra hörnet, vars grindar är avhängda. Stolparna utgörs av förhöjda partier på kalkstensmuren. Den tredje ingången är i sydost och har en sentida, vitmålad trägrind. Vegetation Kyrkogården har en något osammanhängande trädkrans. Mest påtagliga är de ganska unga trädraderna längs södra och västra sidorna. I norr växer några gamla almar och lönnar längs kallmuren och några almar av olika ålder längs kalkstensmuren i nordost tillsammans med grupper av cypresser. Mer påtagliga är de nord-sydliga raderna av gamla almar, vilka med inslag av lönn bildar bl.a. två alléer i den östra hälften. I rät vinkel mot dessa löper en central allé av lönnar som nyplanterades 1991 och då ersatte gamla almar. Spritt på större delen av kyrkogården fi nns enstaka sorgeträd i form av hängask och hängalm, både gamla och unga. Av stor betydelse för intrycket är de resliga cypresser som växer i anslutning till några av gravarna. På många gravar fi nns smärre planteringar med exempelvis barrbuskar eller formklippt buxbom. I viss utsträckning förekommer häckar av thuja i rumsskapande syfte och i det gamla allmänna kvarteret 14 som rygghäckar. För vegetationen redogörs vidare i kvartersbeskrivningarna nedan. Gångsystem Kyrkogården indelas av ett rutmönster av gångar som idag är asfalterade. Det är tre genomlöpande nord-sydliga gångar och två motsvarande som löper på tvären, i sin bortersta del inom kvarter 14 i form av betongsten. Kring kapellet är en stor rundad, asfalterad yta som smalnar av åt nordost där den ansluter till norra ingången och körvägen från nordöstra ingången. Inom kvarter 5 fi nns smala grusgångar kvar mellan gravraderna, likaså i de södra delarna av kvarteren 18 och 19. Ursprungligen gällde detta alla enskilda kvarter som tillkom 1871-72, med undantag för det allmänna som enligt ett äldre fotografi var en vildväxt ängsyta. Gravvårdstyper Kyrkogårdens gravvårdar speglar gravkonstens utveckling från 1600-talet till idag, med tonvikt på 1900-talet. De överlag enkla sandstensvårdarna från 1600-talet och nyklassicismens strama kalkstensvårdar från 1800-talets första hälft återspeglar den hantverksmässiga tillverkningen av gravvårdar innan industrialismens genombrott. De första yttringarna av den industriella framställningen av gravvårdar är gjutjärnsvårdarna som här fi nns till ett antal av sju stycken. En beständig gravvård av sten eller järn var fram till början av 1900-talet förbehållet samhällets mer välbeställda. Detta trots den ökade tillgång på serietillverkade vårdar som stenhuggarindustrin gav upphov till under 1800-talets senare del. Kring förra sekelskiftet syftade vårdarna till att framhäva den gravlagde och dennes status i livet. Under hela 1900-talet har granit varit det i särklass vanligaste materialet för vårdar, inte sällan framställda på de lokala stenhuggerierna, exempelvis C J Larssons och C A Nystrand & son. Ett antal vårdar är huggna av den klarröda Tranåsgraniten. Sekelskiftesvårdarna är högresta, vanligen i form av bautastenar eller obelisker. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd så blev vårdarna istället låga och breda. Formspråket var ännu kraftfullt. Ett viktigt drag i gravutformningen ända fram till 1950-talet var grusbädden och dess inramning. Ramverket är vanligen en huggen stenram, men även gjutjärnsstaket och låga häckar förekommer. Många av gjutjärnsstaketen är tillverkade på Jönköpings Mekaniska Verkstad. Närmare hälften av grusbäddarna är idag borttagna. Under 1930- och 40-talen blev en ny gravvårdstyp vanligare och senare allenarådande under efterkrigstiden. Denna är av ganska modesta mått och har en enkel rektangulär form, bland de äldre gärna prydd med klassiserande detaljer som pilastrar och tempelgavel, senare allt stramare. Under senare år kan man märka en viss ökad individualism i gravvårdsutformningen med exempelvis trä- och smideskors, men måtten är ännu småskaliga. En ny företeelse är urngravar med gemensam gravvård som upplåts mot hyra. Kvarter 1 och 2 Allmän karaktär Dessa båda kvarter är den ursprungliga delen av kyrkogården, eventuellt med rötter i medeltid. Kvarter 1 sträcker sig längs 1700-talsmuren i norr och har en rundad form åt söder. Där står diverse äldre vårdar i rader längs muren, vända mot söder. I västra änden är en stensatt uppställningsplats för gravblommor med järnstaket. Invid detta växer en gammal lind. Kvarter 2 har en triangulär form med rundade hörn i norr och väster. Kvarteret har ett glest bestånd av oregelbundet stående gravvårdar, till skillnad från många i kvarter 1 tycks alla här stå på sina ursprungliga platser. I öster är längs gången en rad av sentida vårdar med rygghäck av thuja. I båda kvarteren finns ett par ganska unga sorgeträd. Gravvårdstyper Från 1634-1704 fi nns tio resta sandstenshällar, somliga med profi lerat krön och relief med änglahuvud eller vanitasmotiv som timglas och dödskalle. Bara de båda inom kvarter 2 kan misstänkas stå kvar på ursprunglig plats. Flera av dem kan genom titlar knytas till Jönköping som fästningsstad. Här fi nner vi ”pistolemakaren” Jonas Svenssons sten med korslagda pistoler i relief, ”slottsstenhuggare” Sven Arvidsson, ”feltartollerie-mestersmeden” Anders Jonsson, vidare ”slotsoldaten”, ”timmerslagaren”, ”trummeslagaren ved Iönekiöpings slåt” och ”tullaren”. En gravhäll av kalksten från 1710 över ”beskutnings rustmästaren här wid Jönköpings factorie” Christoff er Mörk låg tidigare inne i kapellet och restes 1992 under ett plåttak. Övriga vårdar är framför allt från 1800-talet och står åtminstone i kvarter 2 på sina ursprungliga platser. Särskild uppmärksamhet förtjänar fem stycken gjutjärnsvårdar från 1834-75. Den äldsta av dessa bär A Collbergs namn, den berömde skådespelare som förde koleran till Jönköping och själv blev dess första offer. De strama kalkstensvårdarna från 1837 över Thure H Ahlberg och 1853 över Louise Sophie Tellander är fina exempel på nyklassicismens grav- konst (den ena med spjälkande inskription p.g.a. vittring). Från 1800-talets andra hälft finns tre låga sandstensvårdar med murgrönsrelief och kors samt inskriptionsplatta i marmor. Särpräglad är även en granitvård från 1890 över en stationsinspektör, formad som en trädstam. Bland de få vårdarna i kvarter 2 dominerar den ca tre meter höga obelisken från 1888 över generalkonsul J W Johnson med tillhörande stenram. Ytterligare två obelisker av smärre mått står i kvarteret, liksom en minnessten från 1945 över Viktor Rydbergs mor. Bakom en häck i öster är några låga sentida vårdar över bl.a. kyrkoherdar i Sofi a församling. Även titlarna på 1800-talsvårdarna förmedlar historia, exempelvis bagaråldermannen, gevärsförrådsförvaltaren, brovaktaren, disponenten och mätaren. Kvarter 4-6, 10-13 och 16-19 Allmän karaktär Nämnda gravkvarter utgör större delen av kyrkogården och tillkom till stor del 1871-72 vilket ger dem en ganska homogen karaktär. Alla är de kvadratiska med undantag för kvarter 5 som är rektangulärt. Gravarna ligger i nord-sydliga rader, vända mot väster och öster. Endast kvarter 5 har bibehållit grusgångarna mellan gravraderna. Raden mot gången längst i öster är avskärmad med en rygghäck av thuja, likaså gravarna i kvarter 17 och 18 mot gången mellan dem. De fyra sydligaste kvarteren har åt söder tre öst-västliga gravrader med vårdar vända mot söder. Dessa rader är avskilda från de nord-sydliga med thujahäckar. I västra hälften av kvarter 4 används rygghäckar av thuja. Gravvårdsbestånd Omkring hälften av gravarna i kvarteren har grusyta, särskilt koncentrerat i kvarter 5, södra delen av 6 och längs den stora nord-sydliga allén. Omgärdningarna utgörs framför allt av stenramar, men det förekommer även låga häckar av buxbom, måbär och oxbär. 15 gravar inhägnas av staket eller kätting av gjutjärn, respektive smide. Gjutjärnsstaketen har en nygotisk utformning typisk för det sena 1800-talet och är tillverkade på Jönköpings mekaniska verkstad. Gravvårdsbeståndet är blandat och man har i en del fall återanvänt grusgravar till nya gravsättningar med nya vårdar. Det är dock vårdarna från det sena 1800-talet och decennierna innan 1950 som dominerar intrycket. Det är som regel dessa som har grusyta och fl ertalet är familjegravar. Spännvidden är stor i såväl utförande som material. Här fi nns resliga obelisker och bautastenar, stora hällar och låga utbredda gavlar som utgör en del av eventuell stenram. Ett antal vårdar har en utpräglat individuell utformning. Granit, såväl ljus som svart, är vanligaste materialet, men även kalk- och sandsten förekommer, liksom i ringa utsträckning marmor. Till en handfull gravar fi nns karaktärsskapande växtlighet i form av resliga cypresser eller sorgeträd. Efterkrigstidens vårdar är låga och rektangulära, mer sällan familjegravar. Ett antal gravar har en synnerligen stor betydelse för intrycket av de enskilda delarna, dessa berättar även om betydelsefulla personer i Jönköpings historia. Bernhard Hay, ”storman inom svenskt näringslif, banbrytare inom tändsticksindustrien, kommunalman…” har på sin grav från 1917 en stor häll med tempelgavel rest av Jönköpings stad. Familjegraven omges av ett smidesstaket mellan granitstolpar. Den Ljungqvistska familjegraven omges av ett gjutjärnsstaket och uppvisar åtta individuellt utformade vårdar från 1873-1948. Flera av de mer påkostade gravarna står att fi nna vid eller i närheten av den stora nord-sydliga allén. Särskilt tätt är de placerade i kvarter 5. Där återfi nns den utsträckta Rendahlska familjegraven med sitt smidesstaket och sin rad av resliga cypresser. Norr om denna fi nns president Lemchens familjegrav från 1896 med bautasten och järnstaket, Munckska familjegraven med likartade vårdar från 1863-1932 och en marmorvård över ”segraren vid Bornhöft 1813”, friherre B Cederström. Vidare står där en stor obelisk från 1866 över Caspar Krönlein, grundare till bryggeriet med samma namn och en särpräglad vård i form av en avbruten kolonn från 1891 på A L Sjöbergs familjegrav. Alla nämnda familjegravar omges av olika inhägnader av järn. En enkel marmorplatta minner om Länsmuseets grundare Algot Friberg. Flera vårdar minner om olika företeelser i Jönköpings historia, oftast förmedlat genom titlar men ibland genom längre inskriptioner som på en obelisk från 1882 över Sigrid Schmidt ”Tacksamhetsgärd af föreningen till understöd åt Pauvres Honteux”, en av sin tids fi lantropiska yttringar. Titlarna speglar främst Jönköping som industristad (fabrikör, direktör, disponent, verkmästare, munksjöarbetare o.s.v.), men också som regementsstad (kapten, överstelöjtnant, regementspastor) och säte för Göta hovrätt, vid sidan av de vanliga tjänstemannatitlarna kopplade till olika myndigheter och järnvägen. Titlar som spårvagnskontrollören minner om en svunnen del av staden. Vården över missionär J A Nyman från 1934 minner om stadens religiösa dimension samtidigt som vården med sitt bronsporträtt är ett gott exempel på konstnärlig utformning. Att läsa titlarna på vårdarna längs med den stora nord-sydliga allén, visar att detta ansetts som den mest statusfyllda platsen: bankdirektör, president, förvaltaren, provinsialläkaren m.fl . Kvarter 7-8 och 21 Allmän karaktär Dessa kvarter är urngravsområden tillkomna från 1980-talet och framåt. Kvarter 7 består av två rundade ytor med omgivande idegransbuskar, söder därom en stor outnyttjad yta. Kvarter 8 har en oval form, i norr och öster begränsad av syren- och oxbärsbuskage och i söder av en stensatt rabatt. Gravarna är placerade längs yttersidan och två U-formiga idegranshäckar som vänder sig mot varann. Mellan dessa växer några sorgeträd. I kvarter 21 slutligen är gravarna placerade längs kyrkogårdsmuren, men detta kvarter har ännu nyttjats i liten utsträckning. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet utgörs av tre typer med få undantag. Längs sidorna och häckarna i kvarter 8 står små resta granitvårdar från 1985 till idag. Valet av granit och ytbehandling varierar medan måtten är enhetliga. I mitten av kvarter 8 och i kvarter 7 reser sig grupper av s.k. hyresstenar från 2004. De är av ljus och svart granit i form av obelisker och kolonner med namnplattor på varje sida. I kvarter 21 utgörs vårdarna av strama granitplaketter som satts upp på kyrkogårdsmuren. Titlar förekommer inte på vårdarna. Kvarter 3, 9 och 14 Allmän karaktär Kvarter 3, 9 och 14 utgör en sammanhängande yta med nord-sydliga gravrader med rygghäckar av thuja. Med jämna mellanrum är till kuber klippta idegransbuskar med var sin lönn. I kvarterets mitt är en nord-sydlig lucka med tre gamla almar i rad. Gravvårdstyper Området var ursprungligen den s.k. allmänna linjen och har kvar ett 70-tal vårdar från denna tid. I kvarterets mellersta del bildar de tre mer eller mindre sammanhängande rader, i övrigt står de utspritt mellan yngre vårdar. Stora luckor fi nns i gravraderna, vilket understryker den gamla egenskapen av allmänna linjen. Där stod sannolikt ursprungligen träkors som nu vittrat bort, vilket kan ses på ett äldre fotografi . Bara ett träkors fi nns idag kvar, från 1933. Många av de allmänna gravarna är barn- eller hustrugravar. Vårdarna är småskaliga och daterar sig från 1924-1948. Vanligen är det bara en liten platta. Materialet varierar dock även om svart granit är vanligast. Exempel fi nns på såväl marmor som kalksten och betong. De yngre vårdarna är från 1983 till idag. De är av modesta mått och som regel något högre än breda. Materialet är vanligen röd eller grå granit. Titlar är liksom på de allmänna gravvårdarna ovanligt. Ett fåtal vårdar i bl.a. smide uppvisar en mer individuell utformning. Minneslund Minneslunden är belägen väster om gravkapellet. Den utgörs av en oval gräsyta som omges av en stensatt gång, kantad av hamlade lönnar. I sydväst är en stensatt yta med kallmur vid ena sidan och uppställningsplats för blommor mot gräsrundeln, utfört i röd granit. Mitt på ytan står en lykta i smide för värmeljus. |
