Stäng fönster Jönköping kn, DUNKEHALLA 2:3 DUNKEHALLA KAPELL
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Kyrkogårdens form bestäms av platån. Planen är närmast rektangulär men skärs i nordväst av Dunkehallaåns ravin. Kyrkogården består av strikt rätvinkliga rektangulära gravkvarter, numrerade 1-30. De allra västligaste kvarteren har dock en något oregelbunden form p.g.a. terrängen. Kvarter 3 och 4 är klart avskilda på en lägre liggande avsats längs Dunkehallaravinen. Gravkapellet ligger i kyrkogårdens sydvästra del med koret åt väster. I samma del är även huvudentrén, fl ankerad av kyrkogårdsexpedition i väster och bårhus samt materialgård i öster. Söder om kapellet ligger en minneslund. Omgärdning Kyrkogårdens omgärdning är av skiftande karaktär. I öster är en låg idegranshäck. I norr och söder sträcker sig ett Gunnebostaket på järnstolpar. Längs branten ned mot kvarter 3 och 4 löper ett staket av svartmålade järnrör på trästolpar. Nämnda kvarter avgränsas i nordväst av en snöbärshäck. Ingångar Kyrkogården har två ingångar. Huvudentrén i sydväst är framhävd genom ett murparti med kvastad vit puts. Muren är avtrappad och avtäckt med tvåkupiga lertegel med enkelt fall. Själva ingången befi nner sig i mitten av en halvrundel och fl ankeras av två putsade grindstolpar med koppartäckta tälttak och klot. Grindarna är avhängda. I östra änden av en av kyrkogårdens axlar är en öppning i häcken med kalkstenstrappa och smidesräcken. Vegetation Någon egentlig trädkrans har ej kyrkogården. Utanför östra sidan växer en rad av äldre almar och längs kvarter 3 och 4 en rad med äldre lindar. Inom kyrkogården fi nns däremot fl era rumsbildande trädrader. Läns de begränsande gångarna i norr och öster sträcker sig en rad med äldre lönnar. Ut från kapellet sträcker sig åt öster en lönnallé och en föryngrad rad av lönnar delar kyrkogården i en nordlig och en sydlig del. Längs vägen från entrén reser sig ett antal cypresser, vars förekomst i anslutning till fl era gravar även spelar en stor roll för kyrkogårdens intryck. Vidare fi nns en stor mängd enstaka träd och buskar eller grupper av dylika som lämpligen redogörs för i samband med kvartersbeskrivningarna. Dock kan här nämnas en stor gammal ek som växer i skärningspunkten av två axlar, nästan i mitten av kyrkogården. Gångsystem Kyrkogården har ett strikt rätvinkligt rutnät av gångar, som defi - nierar kvarteren. Dessa är uteslutande asfalterade. I grova drag är det tre nord-sydliga axlar och sex öst-västliga, varav gången mot kapellet som nämnt är framhävd av en allé. Den avslutande axeln längs östra sidan är särskilt bred. Inom den norra hälftens kvarter fi nns i varierande utsträckning bevarade små tvärgående grusgångar mellan gravraderna. Öster och norr om gravkapellet är en öppen yta, i norr med en mindre rabatt. Till denna ansluter från huvudentrén en körbar väg. Gravvårdstyper Kyrkogårdens gravvårdar speglar gravkonstens utveckling under 1900-talet, från de första decenniernas framhävande av individen genom påkostade monument till efterkrigstidens kollektiva anda med mer anonyma vårdar. Under hela 1900-talet har granit varit det i särklass vanligaste materialet för vårdar, inte sällan framställda på de lokala stenhuggerierna, exempelvis C J Larssons (vars egna vård står i kvarter 22) och C A Nystrand & son. De äldsta vårdarna är resliga typer, vanligen i form av bautastenar eller obelisker, vissa når upp till tre meters höjd. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd så blev vårdarna istället låga och breda. Formspråket var ännu kraftfullt. Ett viktigt drag i gravutformningen var grusbädden och dess inramning. Ramverket är vanligen en huggen stenram, men även järnsstaket och låga häckar förekommer. Många av gjutjärnsstaketen är tillverkade av Jönköpings mekaniska verkstad. Närmare hälften av grusbäddarna är idag borttagna. Under 1930- och 40-talen blev en ny gravvårdstyp vanligare och senare allenarådande under efterkrigstiden. Denna är av ganska modesta mått och har en enkel rektangulär form, bland de äldre gärna prydd med klassiserande detaljer som pilastrar och tempelgavel, senare allt stramare. Under senare år kan man märka en viss ökad individualism i gravvårdsutformningen, men måtten är ännu småskaliga. Beskrivning av enskilda kvarter Kvarter 1,2 och 7-25 Allmän karaktär Dessa kvarter upptager den största delen av kyrkogårdens yta. Alla har de en rätvinklig plan, med undantag för de västligaste kvarteren, vilka är något oregelbundna. Den inre strukturen är identisk med nord-sydliga rader av vårdar, som regel med ryggen mot varann. Ursprungligen har alla raderna skiljts åt av smala grusgångar. Dessa återstår bara i varierande utsträckning i fem kvarter, i störst utsträck- ning i kvarter 9 och 12 i nordost samt 10 i nordväst. I de sydöstra kvarteren är de gångar som bevarats asfalterade. Övriga gångar är gräsbesådda. Bruket av rygghäckar av tuja i raderna är sporadiskt och kan inte sägas känneteckna något kvarter. Större betydelse har olika planteringar av barrväxter och träd i anslutning till vissa gravar. Särskilt bruket av sorgeträd och parvisa resliga cypresser betyder mycket för intrycket av hela kyrkogården. I nordväst, sydväst och väster växer grupper av olika barrträd, bl.a. idegranar. Längs tre av de stora axlarna växer rader av lönnar och i kapellaxeln en allé. Gravvårdstyper Även om gravvårdsbeståndet är blandat med representanter från hela 1900-talet så är det de stora familjegravarna från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet som klart dominerar intrycket. Ungefär hälften av dessa har bevarad grusbädd, vilket sannolikt de fl esta ursprungligen haft. Vårdarna från tiden kring sekelskiftet är högresta med bautasten och obelisk som de vanligaste formerna, följt av kors på sockel. Några har ett mer individuellt formspråk som exempelvis den resta hällen med trappgavel från 1902 på friherre Staël von Holsteins familjegrav liksom ett antal vårdar med rosreliefer i utpräglad jugend. Mest särpräglad är nog ändå den naturliga stenformationen på bruksdisponent C A Wennbergs grav. En handfull av tidens vårdar är av hela tre meters höjd och speglar den dödes position i livet. En viss koncentration av resliga vårdar kan skönjas till ytorna mot den avslutande nord-sydliga gången i öster. Med mellankrigstiden infördes generellt nya bestämmelser om maximihöjd på vårdar, varför dessa istället visade sin pondus på bredden. Denna nya vårdtyp, som är rikligt företrädd (särskilt i de västra kvarteren), är oftast intimt samkomponerad med grusbädd och omgivande stenram. Även bland dessa finns mer individuellt och konstnärligt utformade exempel, som Johansson-Dahrska familjegraven i kalksten med fl ankerande änglar och lockhäll eller den rikt skulpterade vården i svart granit över direktör Weimer. En motpol till sekelskiftets högresta vårdar är den typ där inskriptionen är anbringad direkt på stenramen. Denna typ levde vidare länge vid sidan av den andra lägre typen, ända fram till 1900-talets mitt. Ytterligare en typ är den liggande hällen. En särpräglad version av denna är kalkstensvården över möbelfabrikör J A Lindskog. Det vanligaste materialet är annars granit, tuktad eller polerad. Det konstnärliga nyskapandet inom gravkonsten kring 1930 representeras genom en handfull vårdar, inspirerade av nyklassicismens strama typer. Det rör sig om några liggande hällar och några resta, de fl esta i kalksten. Ursprungligen har större delen av ovan nämnda vårdtyper haft grusbädd. I fl era fall har grusbäddar återanvänts i vår tid. På många gravar är grusytan dekorativt mönsterkrattad. Bland de grusbäddar som fi nns kvar är den vanligaste omgärdningen en stenram, följt av låga häckar av buxbom eller måbär (i kvarter 7 fi nns en rad med enbart buxbomshäckar). 18 gravar omges av staket i smide eller gjutjärn. Kyrkogårdens till ytan största grav, den Sandwallska, omges av familjeföretagets egentillverkade staket. Ytterligare fem gravar omges av kätting på pollare av granit eller gjutjärn. En av dessa rymmer en liten gravkulle istället för grusbädd, på vilken kyrkogårdens högsta bautasten är rest. Till detta fornnordiska tema ansluter två andra vårdar med djurornamentik och runslingor. Den ena är liksom bautastenen rest av frimurarbröder. Ett tjugotal par av resliga cypresser och en handfull sorgeträd i form av bl.a. hängaskar är knutna till olika gravar. Det är bland de påkostade familjegravarna från tiden fram till ca 1950 som vi fi nner många av Jönköpings stora män. Titlarna be rättar om disponenter, fabrikörer, hovrättspresidenter, pastorer och läkare m.m. Till de mer kända personerna kan man räkna förutom nämnde Wennberg även Alexander Lagerman, båda centralfi gurer inom tändsticksindustrin. På dennes grav står en polerad graniturna med omgivande staket, alldeles vid gravkapellet. Övriga titlar speglar olika yrkesroller och uppvisar en väldig vidd, från exempelvis gasverkseldare och kontorist till kronofogde och förstelantmätare. Ett par vårdar med titlar kopplade till spårvägen minner om en nu försvunnen företeelse i staden. Bruket av yrkestitlar har följt med in i vår tid, om än avmattat och nästan försvunnet under 1970- och 80-talen. Familjegravar var vanligt långt in på 1960-talet. Inslaget av enklare moderna vårdar är relativt stort, framför allt i nordvästra kvarteren. Det rör sig främst om den vanliga vårdtyp som växte fram under 1930- och 40-talen. Den låga, rektangulära vården, ibland med klassiserande formspråk. Flera av de äldre kan kopplas till familjegravar och har grusbädd. Vid sidan av denna vårdtyp fi nns även liggande och resta hällar, om än med samma modesta mått. Enstaka vårdar har en mer individuell utformning, bl.a. en med en porträttmedaljong i koppar. Kopparreliefer återfi nns även på ett par av de äldre vårdarna. Kvarter 3-4 Allmän karaktär Kvarteren 3 och 4 är tydligt avskilda från övriga kyrkogården genom sitt läge på en lägre liggande avsats. Dessutom är de tillkomna först 1920. Kvarteren upptages av raka, tvärställda gravrader med rygghäckar av tuja. De skiljs åt av en yta med betongplattor och plats för sopställ och redskap bakom grått trästaket (vanlig modell på kyrkogården). Tre sorgeträd i form av hängalmar är oregelbundet placerade. Från det högre liggande kvarter 2 i sydväst löper en asfalterad väg, kantad av ett smidesräcke. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet utgörs uteslutande av låga vårdtyper från mellan- och efterkrigstiden. De är glest stående och fl era vårdar utan innehavare har nyligen avlägsnats. Flera av de äldre är familjegravar och ett fåtal har haft grusbädd som avlägsnats i sen tid. Detta syns bl.a. på de låga breda vårdar som nu upplevs som stympade. Materialet är som regel granit. Ett fåtal vårdar bär titlar: bildhuggare, kamrer, lokförare, kvarnägare, gälbgjutare och målaremästare. Kvarter 5-6 Allmän karaktär Kvarter 5-6 utgör en smal remsa längs kyrkogårdens norra sida. De båda kvarteren består av korta nord-sydliga gravrader med rygghäckar av idegran. Vårdarna är vända åt väster respektive öster. Ursprungligen var det ett område för allmänna linjen, men dagens karaktär är helt sentida. Gravvårdstyper Gravvårdarna är med ett undantag från 1980-2006. Den enda vård som minner om ett äldre skede är en liten sten från 1926, kanske en rest av allmänna linjen. Vår tids vårdar är av en ganska ensartad storlek. De är alla högre än breda, men av en påtagligt låg höjd. Formspråket är enhetligt, även om man kan se en större individualism bland de yngre vårdarna i kvarter 6 med bl.a. två träkors och en vård med emaljerade fotografi er. Materialet är annars granit, även den mer uppseendeväckande behandlad i kvarter 6. Det är också där man fi nner det återupptagna bruket med yrkestitlar: överläkare, rektor, dövtolk, droskägare, kolportör, missionär, sjuksköterska och tandläkare. Kvarter 26-28 Allmän karaktär Kvarteren består av tre dubbla och en enkel öst-västlig rad, alla i linje med varann och med rygghäckar av tuja. Den enkla raden i söder kantas av en mängd olika barrväxter i form av låga buskar och resligare cypresser. Längs raderna växer enstaka björkar. Längst i öster reser sig en cypress och en mindre lönn. Gravvårdstyper Vårdarna utgörs av efterkrigstidens vanliga typer med rektangulär form. Storleken är ganska enhetlig, även om variation förekommer, bl.a. genom att ett antal vårdar är något högre än breda. I ett fall rör det sig om en liggande kalkstenshäll. Många av de äldre vårdarna uppvisar starkt klassiserande former och besitter i en del fall ett konstnärligt värde. De senare vårdarna är stramare. Bland de äldre är svart granit vanligt, för att senare bli mindre populärt. Titlar är vanligt förekommande på vårdarna fram till mitten av 1960-talet. Främst rör det sig om yrkestitlar som styckjunkare, trädgårdsmästare, maskinmästare, spårvagnsreparatör m.m. Ett par vårdar har frikyrklig koppling. En bär referens till Missionsförbundets sångbok (Sv. Mfb.) och en vård är rest 1955 över en kvinnlig missionär i Sydafrika från svenska alliansmissionen. Den sydligaste raden består av enhetliga små vårdar från 1985 till idag. De har alla formen av resta hällar. Som regel saknar dessa titlar. I denna rad återfi nns tre små gravvårdar från 1917, vilka indikerar en äldre allmän linje med gratisgravar. För detta talar även den stora lucka i öster som en av de karaktäristiska vårdarna står i. Kvarter 29-30 Allmän karaktär De båda kvarteren längs östra sidan av kyrkogården utgör de mest statusladdade, med hela stadsbilden som fond. De utgörs av en enkel gravrad vänd mot gången i väster, där det växer en rad av äldre lönnar. Gravvårdstyper Kvarteren består nästan uteslutande av stora familjegravar från förra sekelskiftet i påkostat utförande. Alla har grusbädd med stor variation i inramning och vårdar. Gruset är som regel mönsterkrattat och ger därmed en extra dimension åt upplevelsen. I vanlig ordning utgörs en väsentlig del av vårdarna av obelisker och bautastenar, men även mer individuella exempel fi nns. C A Lindstams familjegrav från 1930 har ett barockinspirerat gavelparti av svarta granitkvadrar med rundbågsnisch och tempelgavel. En reslig vård från 1933 med kolonner och tempelgavel visar på den inspiration man vid tiden hämtade från nyklassicismens gravvårdar. På ett par gravar ligger kraftiga lockhällar. Gravinhägnader fi nns av många slag, vissa med ett särskilt högt konstnärligt värde. En grav från 1912 omges av ett smidesstaket i utpräglad wienerjugend mellan stolpar av ljus granit. Ytterligare tre gravar omges av smidesstaket. Fyra gravar omges av kättingar på pollare av granit eller gjutjärn. En av dessa har en påkostad nygotisk grind i gjutjärn. I ett par fall omges graven helt eller delvis av balustrader i ljus granit. Titlarna och namnen på vårdarna berättar om stadens ledande män. Vi fi nner här friherre von Gedda, klädeshandlare A W Södergren, bryggeriägare Alfred Wetell, apote- karna Sandstedt och Andersson, doktor Mac Berlin, hovrättsråd J F von Sydow, advokat G Holm, kabinettskammarherre Berndt Hay och lasarettsläkaren Adolf Th orén för att nämna några. Längst i söder är en rad med tolv äldre små vårdar, eventuellt ditfl yttade från bl.a. allmänna linjen. De daterar sig från 1898-1939. Fyra vårdar är av kalksten och resten av svart, polerad granit med undantag för en märklig vård i form av en marmorplatta inom ett ramverk av gjutjärn. Alla har varit resta på ensamgravar och titlarna på några av dem berättar om smeden, änkefrun, stationskarlen, hustrun, faktorn (vars vård restes av Munksjö AB), fabrikören, folkskollärarinnan och modern. Minneslund Minneslunden är belägen söder om gravkapellet, mellan kvarter 25 och 26. Den har en rektangulär utsträckning som begränsas av en tujahäck. Norra och södra kortsidorna är utformade som pergolor av gråmålat trä med entrépartier som avtäcks av triangulära pulpettak med kopparplåt. Kring konstruktionen slingrar sig vildvin och under den står ett par parkbänkar. Den centrala ytan och längs häckarna är gräsbesådd och defi nieras av en gång med plattor av svart granit. I norra änden är en vattenlek, klädd med samma material och omgiven av en mindre rabatt. I anslutning står en smideslykta för levande ljus. Gravvårdarna är placerade längs häckarna och daterar sig från 1968-98. Det är resta hällar och liggande naturstenar av ljus granit. |
