Stäng fönster Mellerud kn, STRÄTET 1:1 M.FL.
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Socknarna Grinstad, Bolstad och Järn hör till Dalslands tidiga kulturbygd, i jordbruksbygden på den flacka Dal boslätten. Kusttrakten präglas däremot mer av skog och hällmarker. Här var förutsättningarna för jordbruk små och områden som Klöveskog och Sjöskogen har varit starkt förknippade med fiske, sjöfart och båtbyggeri. Ändmoränen Hjortens udde är en del av den s.k. Mellansvenska israndzonen som fortsätter även på andra sidan Dalbosjön, i ändmoränen Hinden. Likt Hindens rev har Hjortens udde med omgivande grund förr varit en ökänd skeppskyrkogård. Hjortens fyrplats anlades genom kronans försorg år 1852. Förknippade med trakten kring Hjorten är även folkminnena om dalbornas kyrkfärder till Skalunda och andra kyrkor på Kålland i tidig medeltid. Efter en katastrof när kyrkbåtarna förliste på hemfärden lär dalborna ha byggt egen kyrka i Grinstad – enligt sägnen. Dalbergså ingår i en kulturmiljö av riksintresse och har en spännande historia som vittnar om att Dalbergsåns mynning varit av central betydelse under mycket lång tid. På branta klippor ovanför vattnet söder om mynningen fi nns märkliga hällristningar från bronsåldern som avbildar skepp och djurfigurer. Norr om åmynningen ligger lämningarna av medeltidsbor gen Dalaborg som ett näste på klipporna. Borgen med vallar och vallgrav anlades 1304 och förstördes 1434. Åmynningen markeras ut mot Dalbosjön av den stora båken på Tavlenabben, som är en gammal sjö märkesplats. Dalbergså på sydsidan uppströms å mynningen är till synes en liten plats med enstaka hus, men hamnen räknades redan på 1500-talet till de viktigaste vänerhamnarna. Här var hemvisten för en av Dalslands stora handels- och marknadsplatser. Under 1800-talet utvecklades Dalbergså även som utskeppningshamn för spannmål och användes även som vinterhamn. Inne vid Dal bergså finns bl.a. stenbrygga och välbevarad äldre bebyggelse. Kvarn- och silobyggnader har dock rivits på senare år. KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000. |
